Oh Mamma-Py Bäckman

Det blev så otroligt traumatiskt när mamma blev sjuk och dog. Bara 61 år, utan förvarning.

Min familj och min pappa var på semester i Cabo Verde. Vi hade varit precis en vecka av två när reseledaren kom till oss med bud att ringa hem. “Mamma Lundmark har blivit akut sjuk och ni ombeds kontakta hemmet” Panik bröt ju givetvis ut…var är mobilen…VEMS mamma var det…hur allvarligt. När jag ringde hem till syrran var det hennes svärmor som svarade och meddelade att Sara, min mamma, var i ambulans på väg till gällivare. Min syster höll just på att köra upp dit. Ringde henne på mobilen, mamma var då på väg med ambulansflyg till Umeå.

Hon hade efter morgonfikat på jobbet bara ramlat ihop på golvet. En jobbarkompis kom strax efter och hittade henne medvetslös. Hon hade fått en massiv hjärnblödning. I Umeå skulle de prova om det gick att operera.

Kan lova att den semestern blev ett litet H-vete sen. Halva jordklotet bort, Jonas sjuk, vi tar oss inte hem. Ena dagen ser det lovande ut, för att nästa bara vara timmar kvar….trodde jag skulle bli tokig.

Vi kom hem på långfredagen till ett KALLT hus, 11 grader inne. En fas in till huset fungerade inte å det var ett himla jobb att få hem en elektriker. När det var fixat föll vi i säng allihop med en kupévärmare vid fotänden. Nästa morgon åkte vi till mamma i Umeå.

Jag hade blivit förvarnad…men det går inte att bereda sig på att se sin mamma utan hår, uppsvällt till nästan det dubbla och nersövd.Med dränage från huvudet, vilket kollades väldigt ofta.  Det var slangar och maskiner överallt. Det larmade och pep. En sköterska satt vid fotänden mest hela tiden. Resten av familjen åkte hem efter någon dag men jag stannade.

Jag pratade mycket med mamma när vi var “ensamma”. Tvättade henne i ansiktet och smode in ansikte, händer och fötter. Hon blev så otroligt torr. Jag vet hur hon hatade att ha torra händer.

Läkarna pratade med oss flera gånger och försökte få oss att förstå, men vill man förstå?

Mamma skulle inte väckas förrän hon hade flyttats till “hemsjukhuset”. När de plötsligt en dag sa att hon skulle flyttas, hoppade jag på tåget till Gällivare för att möta upp där. Men snöoväder gjorde att man var tvungen skjuta på det. mammas sambo hämtade mig å vi sov natten hemma hos dem i Jokkmokk. Morgonen efter for vi upp och väntade och väntade.

När hon äntligen kom frågade jag läkaren hur resa gått, om hon var sämre eller!? Blicken jag fick av honom kommer jag aldrig glömma…typ…å hur dum är du då!?  Förklaringen kom när mamma var installerad i sitt rum. Två läkare och en sköterska tog mig och mammas sambo i ett anhörigrum. DÅ fick vi ett nytt slag. DET FINNS INGET ATT GÖRA…hur länge vill ni ha igång maskinen? Läkaren som följde med flyget hade gått med på att ta en så sjuk patient, det ar inga upplivningsförsök som gällde, därav blicken antar jag.

Ringde min syster och berättade vad som hänt, hon trodde mig inte, så läkaren fick ringa upp henne. Den natten satt jag hos mamma till de skickade ut mig. Sov på patienthotellet.

Nästa dag skulle familjen samlas och ta avsked. Jonas hade varit dålig under hela tiden sen utlandet, denna morgon hade han jätteproblem med ögonen. När alla kommit och fått ta avsked, drog man ner syrgasmängden till samma som “vi” andas. På en timma hade mamma somnat in. Allt gick väldigt lugnt och fint till. Det var mitt på dagen den 1 april 2008.

Dagarna som följde är ett virrvarr. Jonas till läkare, planera begravning och Lolle behövde börja jobba. Den 6 april var Jonas så dålig att han blev inlagd på lassarettet i Skellefteå. Han flyttades efter några dagar till Umeå och var inlagd till den 3 maj. Mammas begravning var den 19 april och Lolle och Jonas var kvar i Umeå. Han hade dropp och morfindropp dygnet runt och kunde inte flyttas. Det blev tåg till Jokkmokk och tillbaka till Umeå.

Begravningen var fin, men jättejobbig. jag saknade stödet av min familj. Samtidigt som jag ville vara med Jonas. Läkarna hade försäkrat mig flera gånger om att det var rätt beslut att åka…så det var bara lita på det.

Gravstenen till mamma är den enda VITA stenen på kyrkogården i Jokkmokk. Vi valde en i vit marmor. Jag ritade en skiss över “mammas” fjäll som vi ville ha ingraverat. Det tog lång tid att få stenen då det inte var något som fanns i sverige, men den är så fin att det nog var värt det.

Det är så ofta det händer, än idag, som jag tänker -Det här måste jag berätta för mamma. Å så slår det mig…det går inte.

Det är så svårt att förstå att vi inte kan träffas mer, att hon inte finns bland oss längre. Jag har inte “hunnit” sörja än, tror jag. Det har varit så mycket som hänt sen den dagen vi fick beskedet i Cabo Verde. Jonas, själv vara sjuk, bli arbetslös och Bellas ben….men det kommer väl

ÄLSKADE MAMMA JAG SAKNAR DIG SÅ….HOPPSA VI TRÄFFAS IGEN